Pratade med en gammal barndomsvän idag och fick reda på att en vän har ljugit om mig. jag blev inte speciellt upprörd eller arg eftersom jag visste att det som sagts inte stämde överhuvudtaget. Med tanke på att det var ganska allvarliga saker så börjar jag fundera på varför hon sagt det hon sagt. Antagligen för att få sig själv att framstå som en perfekt människa. Samtidigt är det ganska komiskt då hon alltid ringer mig för råd ang sina barn och sitt förhållande.
Detta är en person jag alltid ställt upp för, inte för att jag tycker synd om henne utan för att jag tycker om henne och hennes familj. Jag skulle inte känna någon större saknad om hon inte fanns i mitt liv då vår relation är väldigt begränsad idag.
Men samtidigt så tycker jag synd om människor som måste ljuga om andra människor för att själva må bra och fylla någon speciell funktion hos sig själv. Eftersom jag vet hennes bakgrund och vilka svårigheter hon har jag sedan tidigt bestämt mig för att inte ha en för djup relation till henne och koncentrera mig på det vi har gemensamt, vilket är barn.
Men samtidigt känner jag en oro för henne. Det mönster som hon har är lite skrämmande då detta är ett återkommande problem för henne. Hur kommer hennes barn att påverkas av att hon har detta beteende med tanke på att flera relationer runt om henne har raserats pga hennes beteende. Det är tragiskt!